[Anonym]

Jag känner en sån otrolig hopplöshet inför hur jag ska lyckas ta mig igenom detta. Det känns så sjukt orättvist att behöva gå igenom det här när ens förälder fortfarande är relativt ung och man inte ens hunnit flytta hemifrån. Vet liksom inte hur jag ska orka med att bygga upp ett liv för mig själv när det enda jag tänker på när jag tänker framåt är ”hur kommer mamma att vara då?”. Hur hanterar ni oro inför hur ni ska kunna gå vidare och leva ett normalt liv efter degga?

[Anonym]

Alltså det är ju en otrolig svår situation att vara i och jag vet inte om det finns ett bra svar på detta. Men man måste någonstans bara försöka tänka att livet går vidare och det kommer inte hjälpa din mamma att bli frisk och må bättre om du lägger dig ner och slutar leva ditt liv. Hur tufft och jobbigt det än känns så måste man fortsätta leva sitt liv och göra saker man mår bra av. Självklart är det svårt att inte oroa sig för framtiden, men när man ändå inte vet hur framtiden ser ut så blir det lite att man oroar sig i onödan. Försök ta vara på att umgås med din mamma och samtidigt göra saker som du mår bra av och fortsätt lev ditt liv, för som sagt, det kommer inte hjälpa någon om du oroar dig och inte gör saker du mår bra av.

[Anonym]

Hej, jag förstår dig verkligen. Så kände jag också i början när jag ficka reda på att pappa har alzheimer. Känner fortfarande så ibland men jag hade redan flyttat hemifrån när det hände. Har fortfarande syskon som bor hemma som jag är orolig över, trots att dom är glada varje gång jag ser dom. Min syster är väldigt klok och jag brukar tänka på det hon sa en gång om att pappa hade inte velat att vi gav upp att leva ett fullt liv på grund av det här. Han hade velat se oss lyckliga och göra allt som vi vill göra med vårt liv och göra alla saker vi vill uppleva. Jag måste ta till vara på den chansen och också göra det för honom. Jag tänker att jag måste orka gå vidare inte bara för min skull men också min mammas och mina syskon. Även om jag vet att sjukdomen kommer innebära en massa utmaningar och svårigheter så måste vi fortsätta ta vara på livet, för vi har bara ett. Jag kommer aldrig mer ta något för givet i alla fall, och verkligen ta till vara på allt. Jag ser världen som genom nya ögon. Jag märker redan nu att vår familj har kommit varandra ännu närmare och våra relationer har vuxit sig starkare än någonsin. Pappa kan också bete sig lite knäppt ibland och sprider väldigt mycket glädje och kärlek trots sin sjukdom. Vi fortsätter skapa fina minnen, även om dom är mer annorlunda än vad vi tänkt oss så är dom också fantastiska. Vi kommer bli starkare på grund av det här. Det kommer du med. Världen är så stor och möjligheterna oändliga, låt inte detta stoppa dig. Det kommer bli lättare.

[Författare]

Inlägg