[Anonym]

Jag känner en sån otrolig hopplöshet inför hur jag ska lyckas ta mig igenom detta. Det känns så sjukt orättvist att behöva gå igenom det här när ens förälder fortfarande är relativt ung och man inte ens hunnit flytta hemifrån. Vet liksom inte hur jag ska orka med att bygga upp ett liv för mig själv när det enda jag tänker på när jag tänker framåt är ”hur kommer mamma att vara då?”. Hur hanterar ni oro inför hur ni ska kunna gå vidare och leva ett normalt liv efter degga?

[Anonym]

Alltså det är ju en otrolig svår situation att vara i och jag vet inte om det finns ett bra svar på detta. Men man måste någonstans bara försöka tänka att livet går vidare och det kommer inte hjälpa din mamma att bli frisk och må bättre om du lägger dig ner och slutar leva ditt liv. Hur tufft och jobbigt det än känns så måste man fortsätta leva sitt liv och göra saker man mår bra av. Självklart är det svårt att inte oroa sig för framtiden, men när man ändå inte vet hur framtiden ser ut så blir det lite att man oroar sig i onödan. Försök ta vara på att umgås med din mamma och samtidigt göra saker som du mår bra av och fortsätt lev ditt liv, för som sagt, det kommer inte hjälpa någon om du oroar dig och inte gör saker du mår bra av.

[Författare]

Inlägg