”Att se mammas frustration, rädsla, sorg och aggressivitet tog mycket energi”

Johan Eriksson är uppvuxen på en gård utanför Uddevalla och var i full gång med att utbilda sig, hitta ett yrke och flytta runt i världen när mamma, bara 51 år gammal, fick sin Alzheimerdiagnos. Några år efter beskedet tog Johan beslutet att flytta hem från Vancouver i Kanada för att under en period bo hemma på gården för att vara nära sin mamma och avsluta arbetet med en barnbok. Det kändes bra att flytta hem men han hade inte räknat med hur tufft det skulle bli att se mamma, hans stora förebild, brottas med sjukdomen.

–Att se mammas frustration, rädsla, sorg och aggressivitet tog mycket energi – jag hamnade i en depression. Efter ett halvår kände jag att jag måste ta mig från gården till en annan plats, berättar Johan.

Ett jobb på Ikea i Älmhult och att bosätta sig i Malmö blev ett sätt att må bättre, men depressionen har varit Johans följeslagare genom åren.

– Stundtals har jag kunnat hantera det men fortfarande, elva år efter diagnosen, försöker jag förstå, acceptera och leva med Alzheimer. Med åren har jag lärt mig att hitta rutiner – mamma blir hela tiden sämre och varje gång hon passerar en tröskel försöker jag hitta nya rutiner för att hantera hennes nya sämre tillstånd.

Johans mamma befinner sig nu i fas tre av sjukdomen. Under hela sjukdomsperioden har hon bott hemma, de senaste tre-fyra åren med kommunal assistans i vardagen. För ett år sedan bestämde sig kommunen för att skära ner på assistansen med 80 procent vilket har lett till att ärendet snart ska upp i tingsrätten.

–Jag tycker att mamma borde komma in på ett boende men pappa vill att hon ska bo kvar hemma. Jag tycker inte att han ska ha det ansvaret, men jag respekterar att han tycker så och det är i slutändan han som bestämmer, säger Johan.

Att hela tiden hantera saker som har med sjukdomen att göra är en ständig påfrestning. Förra året drabbades Johan av en ansiktsförlamning, kopplad till stress, som lyckligtvis släppte. Den här gången var det en psykolog som gjorde att livet vände för Johan:

–Hon var fantastisk. Hon mötte mig och tacklade mig på ett bra sätt. I maj förra året mådde jag bättre än på tio år. Jag var hög på livet och tänkte ”shit har jag varit deprimerad så länge”.

Vad var det som gjorde att du mådde så mycket bättre?

–När mamma blev sjuk stängde jag av minnena från innan sjukdomen, jag ville inte se bilder eller filmer från vårt liv före diagnosen. Det var ett aktivt val jag gjorde, jag ville bara vara i nuet eller gå framåt, och det hindrar en att bearbeta det man är med om.

–Min psykolog sa att hon önskade att hon kunde hålla om och krama om den jag var som 9-åring. Det var precis det jag behövde höra. Det låste upp den ena saken efter den andra. Hon fick mig att känna mig som en uppskattad och komplett människa.

De psykologer och läkare Johan har träffat genom åren har givit honom rådet att börja träna men med en underliggande depression har energin inte räckt till för att ta sig till ett gym eller ut i joggingspåret.

–Men i december kände jag äntligen ”nu ska jag hitta något som är roligt och som finns nära”. Det blev den japanska kampsporten karate.

Det finns en bakgrund till att Johan valde en kampsport. Hans mamma har svart bälte i den koreanska kampsporten taekwondo.

–Det säger rätt mycket om mamma. Hon har varit rätt så burdus, absolut inte konflikträdd och tydlig feminist – innan jag förstod innebörden i ordet.

Johan berättar om den starka upplevelsen när han för några dagar sedan gjorde graderingen i karate inför en instruktör och fick högsta betyg.

–Det var underbart, jätteemotionellt. När jag fick mitt bälte kände jag att mamma hade varit så himla stolt om hon hade förstått innebörden. Det vore häftigt att så småningom ta svart bälte. Att gå samma väg som mamma inom kampsport.

Vad har du för råd att ge andra i samma situation som din?

–Mitt råd är att försöka ge sig själv utrymme, att försöka få distans så att man kan lugna ner sig och andas ut och i den utandningen planera vad som funkar bäst för en själv. Ju närmare man är en person som är drabbad är risken att man till slut faller själv och det är inte alltid lösningen.

–Jag är så himla tacksam att jag har haft möjligheten att distansera mig fysiskt. Det har hjälpt mig. Det är svårt oavsett – men nu kan jag sitta och gråta i min soffa i Malmö, här kan jag hitta ett lugn och tänka igenom saker. Jag ger mig själv ett andrum.

/Intervjun gjordes av Liselotte Fritz på uppdrag av YTAN