Pappa somnade in lugnt och stilla med folk som brydde sig om honom runt omkring

Vår historia

Jag och min pappa hade en ansträngd relation. Som barn va jag pappas flicka men desto äldre jag blev desto mer insåg jag att situationen hemma va ohållbar.

Missförstå mig inte, min pappa ställde alltid upp och jag visste alltid att han älskade mig, även om det inte alltid syntes i hans beteende. Men alkohol och en förmodligen ganska tuff uppväxt skapar inte män som kan ta hand om sig själva känslomässigt. Det + tonårsdotter med väldigt mycket känslor är som byggt för att krascha tillslut.

Vi gled snabbt och säkert isär och det va först som ung vuxen jag började få en relation till pappa igen. Han bad om ursäkt för misstag som begåtts och försökte vara den bästa pappan han kunde vara. I min värld va det vitkigt att förlåta men inte glömma. Ärren fanns kvar men det betydde inte att jag inte ville ha en relation till min pappa, därför försökte jag verkligen bygga upp den. Men som 25åring tänker man att man har tid på sig.

Pappa, som redan tagit sig igenom en cancerbehandling med lysande resultat, han har ju många år kvar.

Men sen i min lyckligaste tid, när jag är gravid med min dotter, så kommer beskedet att pappas “virrighet och sociala fobi” som kommit efter han gick i pension, i själva verket är Alzheimers.

Pappa, som alltid älskat barn. Pappa, som skulle få chansen att vara en närvarande förälder. Pappa, som alltid drömt om att bli morfar. Han kommer försvinna, snart. Då visste vi såklart inte hur snabbt det faktiskt skulle gå.

Hösten 2025, ca 2 år efter diagnos, så blir pappa väldigt dålig i sin Alzheimers. Han är tillbaka i sin destruktiva personlighet, den gottgörande pappan är borta sen länge.

Han har glömt av mig sen ett tag tillbaka. Nu börjar han även glömma mamma och då vet vi att det är illa. Det va som att hans kropps sista hopp försvann när minnet av mamma började försvinna också. Han kraschade totalt.

Jag, mina syskon och min mamma sitter vak några dygn. Sen somnar pappa in lugnt och stilla, med folk som bryr sig om honom runt omkring sig. 69 år gammal. Från att förlora min pappa, få tillbaka min pappa, förlora min pappa psykiskt och nu även fysiskt. Det är en sorg, det är en process.

Orättvisan jag känner att min dotter kommer växa upp utan att minnas sin morfar. Känslan av uppgivenhet att han som försökte gottgöra oss barn nu inte fanns kvar. Han skulle få vara morfar, göra om och göra rätt, istället så finns det bilder och “han hade älskat dig så mycket” kvar. Klishéigt men sant.

Det är så svårt att förstå ibland, att han inte är här. Jag har jobbat så mycket med hur jag ska minnas min pappa. Jag vill inte tänka på den destruktiva personen han va när jag växte upp. Jag vill inte heller tänka på hur hemskt det va att se honom bli den personen igen. Jag vill minnas honom så som han va innan diagnosen. Jag vill minnas min pappa som mannen som skrattade och drog sina dåligt skämt men också kunde be om ursäkt för saker och som alltid ställde upp, oavsett vad. Han som puttade till mig på armen och sa “gå nu hem till Pontus och ge mig barnbarn”. Detta innan jag och Pontus ens hade haft diskussionen om barn, eller flyttat ihop för den delen.

Jag är så glad att jag hann göra det iaf, ge pappa barnbarn alltså. Han fick träffa henne, även om han aldrig riktigt mindes vem hon va så sken han upp när han såg henne, för han älskade verkligen barn.

Samtidigt kan jag känna att känslan av orättvisa är så stark så den knappt går att leva med. Men det är ju ingenting man får välja. Den bara är där och man får lära sig att acceptera det.

Mitt i all smärta och sjukdom så hittade jag YTAN och jag är så glad för det. Att få känna att jag använder min sorg och min erfarenhet till något som kan hjälpa någon annan. Att det hemska ändå kan ge ljus till någon annan på något konstigt sätt. Det har varit en viktig del i mitt sorgearbete. Men även att låta mig själv känna, minnas och lära mig att alla känslor är okej ❤️

Skriven av: Maja, ung anhörig