”Självfallet kände jag oro, ilska och skam, men även mindre självfallet – lättnad och klarhet”
Att vara tonåring innebär ofta att hantera förändringar – i skolan, med vänner och i ens egen identitet. Men för honom blev förändringen hemma mycket större och svårare att förstå. När hans mamma började bete sig annorlunda, glömde saker och inte längre var sig själv, stod han inför något han inte kunde förklara. Efter flera år av ovisshet kom diagnosen Alzheimers, och med den kom både klarhet och nya utmaningar. Här berättar han om skammen, ansvaret och styrkan som växer när man blir ung anhörig.
Det som väger tyngst för honom idag är känslan av skam och ånger. Han var i tonåren när hans mamma började förändras, och utan förklaring var det svårt att förstå vad som hände.
– Jag kunde inte förstå varför morsan var ”helt dement” och hade ingen förståelse eller tålamod, erkänner han.
Situationen hemma var ofta ansträngd. Ingen av dem förstod riktigt vad som hände eller varför hon förändrades så drastiskt. Efter diagnosen blev det lättare att möta henne med tålamod och förståelse – egenskaper han idag ser som avgörande för anhöriga.
Ett växande ansvar
I takt med att sjukdomen utvecklades växte hans ansvar i hemmet.
– Det var främst jag och morsan hemma som löste vardagen, säger han.
Han försökte balansera mellan att låta sin mamma behålla sin självständighet och att stötta och guida henne när det behövdes. Han beskriver det som en svår balansakt: att ge henne frihet, men samtidigt finnas där när hon behövde hjälp. Trots de dagliga utmaningarna tycker han att det mesta har fungerat bra – och för det är han tacksam.
Att se en person förändras
Det svåraste, säger han, är att bevittna hur hans mamma förändras.
– Från att vara en otroligt organiserad och ordningsinriktad person till att ha betydligt mindre ordning på saker och ting, förklarar han.
I sociala sammanhang märks det allt tydligare att hon delvis är i sin egen värld. Hon hänger med i samtal till viss del, men fastnar ofta i sina egna tankar. För honom är detta en påminnelse om sjukdomens dystra verklighet och vart hon som person är på väg.
– Man kan inte hjälpa annat än att slänga en tanke åt hur dyster sjukdomen egentligen är, säger han.
En familjs gemensamma kamp
Trots den smärtsamma verkligheten är han beslutsam.
– Detta är en utmaning vi har fått, och det är en utmaning vi som familj ska klara så gott det går, säger han.
För honom handlar det inte bara om att ta ansvar, utan också om att behålla hoppet och stödja varandra genom de svåra stunderna.
Calle 20 år